Det är något visst med den första solen på våren (nåja, på andra sidan årsskiftet i alla fall). Den får mig att vilja gå ut och dricka kaffe i trädgårdsmöbeln på altanen och bara försöka suga i mig så mycket sol det bara går innan den försvinner.
Problemet är nu att trädgårdsmöbeln står uppbaxad på garagevinden så jag fick helt enkelt ta ut en köksstol.
När jag då satt där och lapade sol mot husväggen, kom jag på en historia som pappa en gång berättade. Den handlade om en familj som bodde i Berge, i Bjuråker. Dom var fattiga och hade en hel drös med ungar. På vintern var det kallt och djuren fick bo inne i huset med familjen så alla kunde hålla värmen. Framåt vårkanten hade väl en stor del av maten tagit slut både för folk och fä, en get som var särskilt mager och matt fick komma ut i den varma vårsolen en stund för att få lite kraft. Försvagad av svält kunde den knappt stå på egna ben så dom lutade den mot husväggen. Senare kom det förbi en gubbe som pekade på geten och undrade om den var svulten.
Bjuråkersbor är ett stolt folkslag som inte uppskattar att folk lägger sig i. Så ägaren till geten svarade (översätter här direkt till svenska)
-Int ä dä nå fara mäna, ho ä bara så högen på å få veta va vi prater om.
-Nä, det är ingen fara med geten, hon är bara så nyfiken på att höra vad vi pratar om i stugan.
